Obeskrivligt tomt

Jag tror att pappa älskade sommaren. Kanske inte just för värmen utan främst för ljuset. Han tyckte inte om gardiner för de skymde för himlen och ljuset. Det skulle vara ljust och kännas varmt. Han kunde sitta länge i ett vindstilla hörn på altanen och bara njuta av vårens första värme, njuta av tjusningen att berätta om vilka fågelarter vi hörde och njuta av tystnaden där emellan.Det spelade ingen roll om altanen var täckt med snö, han ville bara fånga varje solstråle.
Efter sin hjärtinfarkt och hjärttransplantation 2008-2009 så blev pappa en livsnjutare, vilket vi andra i familjen insett nu i efterhand. Han lagade alltid fin och speciell mat, provade nytt, köpte nya teknikprylar, började bry sig om kläder och bytte till en mer färgglad stil och framför allt: ställde upp för alla, visade stor kärlek för oss barn och barnbarn och kämpade för att hålla ihop familjen. Vi visste alla att oddsen för att han skulle få ett normallångt liv var mycket låga men transplantationen gav honom i alla fall 6 fina år till.

Drygt två veckor har gått och jag har aldrig mått så konstigt i hela mitt liv.
Allt är liksom som vanligt men samtidigt mår jag illa av saknad. Ibland glömmer jag bort allt och beter mig precis som alltid men så dyker det upp något som drar mig tillbaka. Jag har inte vant mig vid att han är borta, och jag undrar när eller om jag kommer göra det.
När jag åker hem till huset så kan jag ibland förvänta mig att han ska stå vid datorn i köket eller pyssla ute i garaget. Ibland tror jag att jag fortfarande kan ringa. Känslan som uppstår när jag sekunden senare kommer på att jag inte kan det är obeskrivlig.
Tittar jag på soffan så ser jag inte hela soffan utan hörnet där han brukade ligga. Ser jag bilen så ser jag honom köra den. Ser jag datorn inne på kontoret så ser jag stolen han satt i.
Jag trodde inte det skulle bli såhär jobbigt. Allt är så jävla orättvist!

Det här inlägget är skrivet under flera dagar. Det gick liksom inte att skriva klart. Stycke ett och två är helt olika dagar med helt olika känslor. Det är så jag fungerar just nu. Jag pendlar mellan glädje och sorg, förståelse och förtvivlan...
Det enda som är genomgående under mina dagar är en önskan:
Jag önskar att jag kunde få tala med pappa en sista gång.