Igår hölls pappas begravning. Allt var jättefint och jag är så tacksam för alla som kom. Att så många från olika kretsar kom visar verkligen på hur och vem min pappa var. Jag är så stolt att vara hans dotter!
Men det var hemskt att sitta där! Mannen som talade under begravningen sa att vi skulle tänka på alla fina stunder vi haft med pappa men jag kunde bara tänka på att han låg där, några få meter ifrån mig, världens bästa pappa som jag över allt annat vill ha tillbaka.
Att lyssna på pappas favoritlåtar som sjöngs och spelades, att se och höra alla andra som grät, att läsa avskeden på blombanden och att bara se kistan rev ner allt som jag börjat bygga upp igen. Muren som raserades när han inte längre hörde mina ord, den hade börjat byggas upp men slets nu ner igen. Som att riva upp ett sår som börjat läka.
Min älskade pappa som alltid har funnits där är nu helt borta och jag kan inte sluta tänka på att denna vackra människa nu har gjorts till aska... Allt känns så absurt, så overkligt och fel!
Även om begravningen var jobbig så ville jag ändå inte gå när den var slut, jag ville liksom inte lämna honom.
Jag trodde att jag skulle känna någon form av lättnad när den var över, att idag känna att jag kan gå vidare, men det är lika hemskt idag och jag undrar hur lång tid det här kommer ta.
Jag kan lätt fortsätta vardagen som vanligt; träffa vänner, festa, plugga och allt annat som hör livet till men det som samtidigt snurrar i huvudet, saknaden, det kommer jag aldrig bli av med va?
Dire Straits - Sultans Of Swing, till min älskade pappa <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar