Idag fick jag höra det som jag länge har misstänkt och väntat på. Pappa är nu så pass sjuk att läkarna inte kommer göra något mer, eller Kan göra något mer. Experter inom alla områden har varit inblandade och man har till slut kommit fram till att han har en mycket sällsynt sjukdom som gör att hans blod koaguleras. Han får alltså blodproppar överallt vilket har gjort att hans kropp slutat fungera. Så skulle något akut ske nu så kommer de inte lägga pappa i respirator, de kommer inte försöka rädda honom. De kan helt enkelt inte. De kan heller inte säga hur långt han har kvar och det är det som känns så hemskt just nu. Mirakel kan ju ske men det är högst otroligt. Så nu väntar vi bara. Hur länge kommer han stå ut?
Det är så sjukt mycket som snurrar i huvudet nu. Samtidigt som jag är ledsen så känner jag mig lugn och beredd på ett vis. Tanken att han inte skulle klara sig igenom detta har hela tiden funnits där, det är på det viset ingen chock. Men att verkligen få det bekräftat... den känslan går inte att beskriva.
Tidigare har pappa "bara varit min pappa", nu har jag insett att han är så mycket mer. Han är min idol. Min envise kämpe till far. Han är den som alltid har trott på mig. Han har lärt mig så mycket och jag är så otroligt stolt över att vara hans dotter. Vi har genomgått så mycket tillsammans; mycket jobbigt men så mycket mer bra och roligt.
Nu försöker jag så gott det går att inte gräva ner mig. Det är ingen idé, det gör inte pappa friskare. Men det är svårt! Jag kommer på så mycket som jag vill göra men nu troligtvis inte kommer kunna eller hinna med.
Så jag vill ge en uppmaning till er alla: Funderar ni på att göra något; ta ett familjefoto, visa era gömda konstverk, utföra den ultimata överraskningen eller kanske säga de tre små orden, så gör det direkt! Vänta inte på ett "bättre tillfälle" för plötsligt är det för sent.
Jag känner att jag behöver förklara mig efter att ha skrivit allt detta.
Jag kan tänka mig att jag verkar oberörd i och med att jag skriver om detta på en blogg som vem som helst kan läsa. Men grejen är att skriva är det som hjälper när jag mår dåligt. Att skriva är mitt sätt att "lätta hjärtat" och jag behöver samtidigt inte möta någons blick eller kämpa emot några tårar. Det finns så mycket som jag skulle kunna tala med människor om men som jag hellre skriver ner så folk får läsa istället. Jag kan säga så mycket mer genom detta än om jag hade talat med någon öga mot öga. Och varför Dela inlägget? Jo, för får alla läsa så behöver jag inte berätta allt för alla om och om igen. Nog för att jag gärna talar och berättar så är det ändå skönt när folk redan har en uppfattning om läget, då behöver jag inte berätta hela historien. För den historien är lång, 6 år lång, och tar aldrig slut. Hoppas ni förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar