Ett ljus i mörkret

Mitt liv har den senaste tiden inte direkt varit det bästa möjliga. Det har känts lite som att gå runt i en labyrint och hela tiden hamna i en återvändsgränd eller snubbla in på något förvirrande sidospår. Det är tyvärr ofta som jag tänker på allt det jobbiga, vissa saker eller händelser går helt enkelt inte att bara glömma bort, men idag upptäckte jag att det faktiskt skett och sker bra saker omkring mig. Jag har så lätt att fastna i mitt grubbel att allt positivt bara blint sveper förbi!
Men som sagt, idag insåg jag att det inte bara är olyckor och bedrövelser som drabbar mig. Idag gick nämligen min läkare med på att jag kan få ta körkort! Ni anar inte vad glad jag är över detta! Jag jublar inte högt ska jag dock säga, det är mycket som ska gås igenom innan jag får ett klart Ja. Men! Att känna det där hoppet om att kanske få göra det som jag aldrig trott att jag skulle få, att inte bara se alla andra ta det där jävla kortet, att snart förhoppningsvis inte behöva förklara mig varför jag inte har körkort, det är en sjukt skön känsla!

När jag tänkte på detta glada besked så började jag inse vad som faktiskt skett vid sidan av det dystra. Vissa små saker som jag inte tänker på men som jag borde njuta av.
1. Jag kom in på universitetet.
2. Jag har hamnat i en helt okej klass och har faktiskt lärt känna några härliga människor (Halleluja!).
3. Mitt häst-intresse har åter väckts till max vilket har gjort att jag äntligen har ett klart och tydligt mål i mitt liv (5 år, sen jävlar!).
4. Jag har fortfarande kvar min älskade sambo, älskade familj och älskade vänner (vissa jääävligt saknade!), vilket jag stundom har varit orolig kring.
5. Troligtvis något mer bra!

Att bara se det mörka mår man inte bättre av, det kan jag skriva under på.

Sida vid sida!

Nu är jag rejält trött på att sucka och höra andra oroa sig (oftast med rätta iofs).
Innan valet så var jag så trött på allt politik- snack. Folk smutskastade, klagade på varandras åsikter och kämpade för att folk skulle ta sitt förnuft till fånga. Så jag tänkte "Åh, nu är det Äntligen val, nu kanske all klagan snart är över! Wiiie!" men NEJ DÅ!
Resultatet blev ju lite av en katastrof! Haha! En alldeles för hög procent stödjer ett rasistiskt parti vilket väl är den största katastrofen i detta val, alla protester mot SD och SD- väljare innan valet lyckades inte skrämma tillräckligt många uppenbarligen! Sen att resten av resultatet ledde till en jävla cirkus; en cirkus fylld med clowner och elefanter- inga snygga akrobater och söta ponnys, är ju också lite av en katastrof...

Men nu tycker jag såhär:
SD har blivit Alldeles för stora men låt dom nu visa vilket sjukt parti det är! Ge dom dessa fyra år att förlora väljare på! Det kanske inte blir fyra roliga år men samtidigt tror jag inte de hinner göra så mycket på så lite tid (fyra år är ju tyvärr lite tid inom politiken). Det kommer även garanterat ske fler skandaler som vi kan använda som bekämpningsmedel. Men vi behöver stå enade om vi ska klara av bekämpningen! Vänster, höger, mitten, uppåt, neråt, diagonalt, ja alla! Nu är det bara onödigt att skälla på varandra över blockgränsen, vi Vet att alla tycker olika!
Det finns ledord för hur man ska hantera en person i kris vilka är: Håll om, Håll i, Håll tyst, Håll ut. Tänk på denna politiska situation som om det vore en person i chock. Håll om varandra, stå enade. Håll i, släpp inte taget. Håll tyst, skrik inte på varandra utan kämpa enade mot hotet! Håll ut, ge inte upp, låt det ta den tid det tar.

Se detta klipp om SD´s bakgrund och vilka fega människor som gömmer sig i dess skugga! Blir du inte berörd så se den tills du blir det.
---->  Sanningen om Sverigedemokraterna

Fint men hemskt

Jag som tyckte farfars begravning var jobbig... Gårdagen var något av det värsta jag varit med om.

Igår hölls pappas begravning. Allt var jättefint och jag är så tacksam för alla som kom. Att så många från olika kretsar kom visar verkligen på hur och vem min pappa var. Jag är så stolt att vara hans dotter!
Men det var hemskt att sitta där! Mannen som talade under begravningen sa att vi skulle tänka på alla fina stunder vi haft med pappa men jag kunde bara tänka på att han låg där, några få meter ifrån mig, världens bästa pappa som jag över allt annat vill ha tillbaka.
Att lyssna på pappas favoritlåtar som sjöngs och spelades, att se och höra alla andra som grät, att läsa avskeden på blombanden och att bara se kistan rev ner allt som jag börjat bygga upp igen. Muren som raserades när han inte längre hörde mina ord, den hade börjat byggas upp men slets nu ner igen. Som att riva upp ett sår som börjat läka.
Min älskade pappa som alltid har funnits där är nu helt borta och jag kan inte sluta tänka på att denna vackra människa nu har gjorts till aska... Allt känns så absurt, så overkligt och fel!

Även om begravningen var jobbig så ville jag ändå inte gå när den var slut, jag ville liksom inte lämna honom.
Jag trodde att jag skulle känna någon form av lättnad när den var över, att idag känna att jag kan gå vidare, men det är lika hemskt idag och jag undrar hur lång tid det här kommer ta.
Jag kan lätt fortsätta vardagen som vanligt; träffa vänner, festa, plugga och allt annat som hör livet till men det som samtidigt snurrar i huvudet, saknaden, det kommer jag aldrig bli av med va?

Dire Straits - Sultans Of Swing, till min älskade pappa <3

Hysteri!

Det finns en risk att vissa kommer ogilla mig nu men det får jag ta.

Jag har nämligen funderat kring det jag skulle vilja kalla "kvinnokroppshysterin" som har pågått ett tag nu. Det kanske är fel att kalla det hysteri men jag hör eller ser något om det så gott som varje dag så lite hysteriskt är det väl ändå.
Ämnet i denna gigantiska diskussion handlar om att skönhetsidealet är fel och att kvinnor har rätt att vara kurviga och inte måste vara smala för att vara vackra. Jag tror ni förstår vilken diskussion jag menar då.
Tidigare har jag inte direkt reagerat på bilder som lagts ut på "den normala kvinnan" eller alla de protestartiklar och inlägg som skrivits och kommenterats. Jag antar att jag bara hållit med och inget mer med det. Men ju mer jag läst desto mer har jag funderat och plötsligt, idag, så kände jag mig träffad!
Jag läste nämligen kommentarerna som skrivits till en artikel om en offentlig person som tagit ställning mot "det smala idealet" och varit naken i en musikvideo (jag tror flera vet vem). Jättebra att en känd person gör en så tydlig protest, absolut! Men! I kommentarerna så skrevs det övervägande sådant här:

"A women without a belly is like a bed without a pillow!" 
"Var stolt över din fina kvinnliga kropp" 
"Du har en kropp som ser sund och frisk ut." 
"***** - du är ett lysande exempel på hur en tjej ska se ut. Tjejer ska ha former" 
"Kvinnor ska ha former för att då finns de mer att älska och ta i. En kvinna som har former är vacker!" 

Jahaja! Jag anser mig själv vara smal, rätt vältränad, ganska rak kroppsform, inte mycket till höfter, inga stora bröst, lite rumpa och lår "att ta i" kanske men långt ifrån mycket.

Är jag lite av det ideal som folk nu verkar hata?
Meningen med denna kroppsdiskussion var väl att alla är lika vackra? 
Varför verkar det plötsligt dåligt med att vara smal?

Allt hackande på det alla kallar ideal som förekommer i media och inom modebranschen börjar spåra ur enligt mig. Vi har själva valt att kalla detta för ideal! Människan, VI, är lättmanipulerade och har hjälpt till att forma detta "ideal". Kanske är det bara jag som tycker så, vad vet jag...
Det mode som skapas och visas upp genom pinnsmala kvinnor är enligt mig en konstform. Denna konstform är utformad såhär och modellerna som är med har valt att gå med på det.
Men Ingenting säger att nya konstformer inte kan uppstå! Varför inte skapa en ny form där detta konstnärliga mode visas upp i större storlekar? 
Undrar hur de där smala modellerna känner sig när folk nu menar att de är för smala och att man ska ha former för att vara vacker? Antingen bryr de sig inte, vilket betyder att alla andra inte borde bry sig heller, eller så är det ledsna, vilket i sin tur måste betyda att denna diskussion har fått omvänd effekt, eller?

Förresten, vart är diskussionen kring det manliga idealet? Har jag missat det eller har det helt enkelt aldrig lagts energi på? Jämställdhet var det ja...not.

Obeskrivligt tomt

Jag tror att pappa älskade sommaren. Kanske inte just för värmen utan främst för ljuset. Han tyckte inte om gardiner för de skymde för himlen och ljuset. Det skulle vara ljust och kännas varmt. Han kunde sitta länge i ett vindstilla hörn på altanen och bara njuta av vårens första värme, njuta av tjusningen att berätta om vilka fågelarter vi hörde och njuta av tystnaden där emellan.Det spelade ingen roll om altanen var täckt med snö, han ville bara fånga varje solstråle.
Efter sin hjärtinfarkt och hjärttransplantation 2008-2009 så blev pappa en livsnjutare, vilket vi andra i familjen insett nu i efterhand. Han lagade alltid fin och speciell mat, provade nytt, köpte nya teknikprylar, började bry sig om kläder och bytte till en mer färgglad stil och framför allt: ställde upp för alla, visade stor kärlek för oss barn och barnbarn och kämpade för att hålla ihop familjen. Vi visste alla att oddsen för att han skulle få ett normallångt liv var mycket låga men transplantationen gav honom i alla fall 6 fina år till.

Drygt två veckor har gått och jag har aldrig mått så konstigt i hela mitt liv.
Allt är liksom som vanligt men samtidigt mår jag illa av saknad. Ibland glömmer jag bort allt och beter mig precis som alltid men så dyker det upp något som drar mig tillbaka. Jag har inte vant mig vid att han är borta, och jag undrar när eller om jag kommer göra det.
När jag åker hem till huset så kan jag ibland förvänta mig att han ska stå vid datorn i köket eller pyssla ute i garaget. Ibland tror jag att jag fortfarande kan ringa. Känslan som uppstår när jag sekunden senare kommer på att jag inte kan det är obeskrivlig.
Tittar jag på soffan så ser jag inte hela soffan utan hörnet där han brukade ligga. Ser jag bilen så ser jag honom köra den. Ser jag datorn inne på kontoret så ser jag stolen han satt i.
Jag trodde inte det skulle bli såhär jobbigt. Allt är så jävla orättvist!

Det här inlägget är skrivet under flera dagar. Det gick liksom inte att skriva klart. Stycke ett och två är helt olika dagar med helt olika känslor. Det är så jag fungerar just nu. Jag pendlar mellan glädje och sorg, förståelse och förtvivlan...
Det enda som är genomgående under mina dagar är en önskan:
Jag önskar att jag kunde få tala med pappa en sista gång.

Och så kom det väntade.

Idag fick jag höra det som jag länge har misstänkt och väntat på. Pappa är nu så pass sjuk att läkarna inte kommer göra något mer, eller Kan göra något mer. Experter inom alla områden har varit inblandade och man har till slut kommit fram till att han har en mycket sällsynt sjukdom som gör att hans blod koaguleras. Han får alltså blodproppar överallt vilket har gjort att hans kropp slutat fungera. Så skulle något akut ske nu så kommer de inte lägga pappa i respirator, de kommer inte försöka rädda honom. De kan helt enkelt inte. De kan heller inte säga hur långt han har kvar och det är det som känns så hemskt just nu. Mirakel kan ju ske men det är högst otroligt. Så nu väntar vi bara. Hur länge kommer han stå ut?

Det är så sjukt mycket som snurrar i huvudet nu. Samtidigt som jag är ledsen så känner jag mig lugn och beredd på ett vis. Tanken att han inte skulle klara sig igenom detta har hela tiden funnits där, det är på det viset ingen chock. Men att verkligen få det bekräftat... den känslan går inte att beskriva.
Tidigare har pappa "bara varit min pappa", nu har jag insett att han är så mycket mer. Han är min idol. Min envise kämpe till far. Han är den som alltid har trott på mig. Han har lärt mig så mycket och jag är så otroligt stolt över att vara hans dotter. Vi har genomgått så mycket tillsammans; mycket jobbigt men så mycket mer bra och roligt.

Nu försöker jag så gott det går att inte gräva ner mig. Det är ingen idé, det gör inte pappa friskare. Men det är svårt! Jag kommer på så mycket som jag vill göra men nu troligtvis inte kommer kunna eller hinna med.
Så jag vill ge en uppmaning till er alla: Funderar ni på att göra något; ta ett familjefoto, visa era gömda konstverk, utföra den ultimata överraskningen eller kanske säga de tre små orden, så gör det direkt! Vänta inte på ett "bättre tillfälle" för plötsligt är det för sent.

Jag känner att jag behöver förklara mig efter att ha skrivit allt detta.
Jag kan tänka mig att jag verkar oberörd i och med att jag skriver om detta på en blogg som vem som helst kan läsa. Men grejen är att skriva är det som hjälper när jag mår dåligt. Att skriva är mitt sätt att "lätta hjärtat" och jag behöver samtidigt inte möta någons blick eller kämpa emot några tårar. Det finns så mycket som jag skulle kunna tala med människor om men som jag hellre skriver ner så folk får läsa istället. Jag kan säga så mycket mer genom detta än om jag hade talat med någon öga mot öga. Och varför Dela inlägget? Jo, för får alla läsa så behöver jag inte berätta allt för alla om och om igen. Nog för att jag gärna talar och berättar så är det ändå skönt när folk redan har en uppfattning om läget, då behöver jag inte berätta hela historien. För den historien är lång, 6 år lång, och tar aldrig slut. Hoppas ni förstår.

Jävligt sjukt eller?

Jag vet inte hur många år jag funderat över hur jag vill att min framtid ska se ut, vad jag vill arbeta med, vad jag vill satsa på. Skulle tro att jag funderat sedan dag ett efter studenten.
Jag har alltid i bakhuvudet haft tanken att jag vill arbeta inom mediebranschen på något sätt men samtidigt haft planer på att plugga till psykolog, socionom eller något annat stort och "typiskt". Nu har jag planer på att plugga till gymnasielärare i svenska. Jag har alltid tyckt om att skriva, läsa mm och det känns som att lärare är ett roligt yrke! Det är även ett smart val då det kommer vara stor efterfrågan på lärare.

Så nu, på ett vis, planerar jag att läsa till gymnasielärare för att det kommer finnas jobb men samtidigt drömmer jag om att arbeta med reklam eller journalistik. Är inte det jävligt sjukt?! Extremt frustrerande är det i alla fall!
Kommer jag under tiden som jag undervisar i svenska drömma om ett helt annat jobb, ett helt annat liv? Kommer jag "slänga bort" fem (FEM!) år på att plugga till något som jag valt för att det verkar intressant och för att det finns mycket jobb?
Ska jag våga chansa? Vågar jag plugga till något som kan leda till arbetslöshet? Ska jag satsa på läraryrket och hoppas att det är det jag brinner för?

Jävla kval...

Dialekt alltså

Det här med att folk "skriver med dialekt" på internet... snälla, sluta med det! Det räcker med att folk omkring mig pratar, ni måste inte Skriva fult också! Inte nog med alla särskrivningar utan det ska läggas till vokaler och orden ska tydligen kortas av. Med inspiration av "vänners" inlägg på sociala medier så hade detta blogginlägg sett ut såhär:

Dä här mä att fölk "skriver mä dialekt" på internet... snälla, sluta mä dä! Dä räcker mä att fölk omkring mej prater, ni måste inte Skriva fult också! Inte nog mä alla sär skrivningar utan dä ska läggas till vokalör å orden ska tydligen körtas av. Mä inspiration av "vänners" inlägg på sociala medier så hade dä här blogg inlägget sätt ut såhär:

RESPEKT! Not.

Mä mä vita lamm, vi kan säga mä.
Ja ja kära barn, jag har fattat dä.
Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor,
och en särskrivning åt ordet lillebror.
(Omskriven Bä Bä Vita Lamm av Linnea)

Punkt.

Popkonst!

Försökte mig på Pop art igår. Det gick inte så bra... men det var lite kul i alla fall!
Jag är ändå nöjd, för jag använde en gratisversion av photoshop (mycket begränsat med effekter och redskap) samt på en laptop.. utan mus... Lite knövligt med andra ord.

Färdigladdat!

Äntligen kan jag börja använda min kamera igen! Det var ingen hit att tappa bort laddaren... Men nu har jag en ny! Jag har bestämt mig för att ta fotograferingen lite mer på allvar. Vet inte hur många gånger jag hamnat i situationer där jag önskat att jag haft med mig kameran. Har man inte med sig kameran är det väl ingen idé att hålla på med fotografering? Vet dock inte hur många gånger jag sagt att jag ska ta fotograferingen på allvar.. haha! Men nu SKA jag! (Vi får väl se)
Men i alla fall, bli inte förvånade om jag plötsligt börjat ha kameran med mig överallt. Det kommer vara lite extra tungt men jag tror det är värt det!
Hoppas allt och alla känner sig fotogenetiska där ute! 

Slopa paradiset!

Vilket paradis tänker ni väl nu? Ja, det finns ju många ställen man kallar paradis, allt från en solig dag på svenska västkusten till utsikten från en bergsplatå i något fjärran land. Men i det här fallet är det svenskarnas favoritresmål Thailand jag tänker på! Slopa Thailand?! Whaaat? Världens skönaste land ju! Mjaaa, är det verkligen det?
Min farbror har kommit hem på besök nu! Han har bott många år i den norra fattigare delen av Thailand så det måste vara en rejäl omställning att komma hem till Sverige.
Vi satt igår och pratade om Thailand och han berättade om Thailand som land inte som turistattraktion och jag måste säga att efter det samtalet ångrar jag verkligen de resor jag gjort till det landet! Självklart var det kul att resa runt i flera månader men om jag hade vetat vad jag bidrog till hade jag inte rest...

Visste ni att...

...abort är olagligt?

...om abort ändå vill göras så förstår många inte att det måste göras så fort som möjligt utan kvinnorna dricker gift och med risk för sina egna liv föder det döda barnet efter 7-8 månader? (Ett barn som min farbror kände till dog aldrig utan föddes istället med tarmarna utanför magen...Ett annat är begravt vid hans grannes toalett.)

...allt som har med sex att göra "förekommer inte". Sexualkunskap är förbjudet. Kondom - vad är det?
 
...unga flickor (runt 12-årsåldern) gärna ställer upp på samlag för 25 kr för de tror att det är helt ofarligt och vet inte att de kan bli gravida?

...landets styrs av män som är så rika att man inte tror det är möjligt.

...en bys ledare fick halsen avskuren för att han hjälpte invånarna istället för att ta deras pengar? (Andra byars invånare ville självklart flytta dit pga honom vilket hotade byarnas ledare.)

...halva Phuket + många andra turistöar ägs av en man som ni konstant ger pengar genom att vistas där? Allt ni betalar för; hotell, i butiker, restauranger, frukten från fruktvagnen etc. går så gott som direkt ner i hans ficka.

...en del av flygbiljettpengarna ni pungar ut betalas för att ni över huvud taget ska få komma in i landet.

...en del av flygbiljettpengarna ni pungar ut betalas för att ni över huvud taget ska få komma ut ur landet.

Listan kan göras lång...
Självklart finns det Många fler länder med så mycket korruption och tragik. Men när det kommer till just det här landet, Thailand, så Älskar vi det! Det är så skönt och billigt att vi inte tänker på vad för slags land vi rest till. Vi tänker inte på att varenda röst är köpt och att landet styrs av pengakåta miljonärer.

Våga vägra Thailand!

Bränd eller finne på näsan?

Var med blandade känslor hos handkirurgen i Örebro idag! Kände bland annat att det skulle bli skönt att träffa en specialist men jag var samtidigt rädd att jag plötsligt skulle ligga på ett operationsbord... ofta det skulle hända men ändå!
När jag satt i väntrummet började jag dock fundera över helt andra saker.
Bredvid mig satt nämligen en brännskadad man. Han hade som en ansiktsmask av bränt, ärrigt skinn och förutom något område på ena armen så var armarna helt förstörda. Han såg knappt ut att ha några ögonlock, halva näsan var borta och fingrarna var långt ifrån normala. Jag började då tänka på hur mycket man gnäller! En finne på näsan är en katastrof och vi ska inte tala om påsarna under ögonen! Mannen bredvid mig har med största sannolikhet brunnit. Brunnit! Tänk att först utstå den smärtan för att sedan i resten av sitt liv ha en vanställd spegelbild. Så en leverfläck på "fel" ställe eller ett litet ytligt blodkärl på låret borde kanske inte gnällas över? Jag kände hur jag liksom bara ville rinna ner från stolen och kräla längs med väggen och ut därifrån. För där satt jag med ett fånigt pekfinger som skulle undersökas... Jag skämdes! Skämdes över att jag gnäller över futtiga problem och framför allt att min första reaktion när jag såg honom var skräck. Jag kunde ha satt mig bredvid honom men valde att sitta närmre paret som satt och myste. Men vad gör man...? Antar att det var en sån där vanlig dum "mänsklig" reaktion... Jag trodde att jag stod ut från mängden men jag är uppenbarligen lika rädd och mesig som de flesta andra.

Hur det gick för mig annars? Jaa, eftersom att mitt finger jävlas främst under de kalla månaderna och när det är ansträngt så var jag "för bra" nu för att läkaren skulle kunna göra nått, såklart. Så jag ska ringa om ett halvår när jag har riktigt ont igen! Ja ja, jag är redan stammis på USÖ så det går bra.

Nu har även pappa fått komma tillbaka till Örebro! Håller alla tummar och tår för att Sahlgrenska inte släppte iväg honom för tidigt... Men det är i alla fall skönt att ha honom på lite kortare avstånd. <3

Sveriges änglar!

Ja jag tror jag har hittat dem; Sveriges mest underbara och professionella människor. De har gett mig hopp om mänskligheten!
De är få och finns i staden Göteborg, staden som jag annars har väldigt svårt för på grund av tidigare erfarenheter. Men där är de! De är inte många men de gör ett så fantastiskt jobb!
Vart de gömmer sig? På enheten Thorax, Thoraxintensivvårdsavdelningen (TIVA) på Sahlgrenska sjukhuset! Där ligger pappa som ni troligtvis förstår och jag är SÅ glad för att han gör det!
Jag FATTAR INTE hur de kan vara så sjukt duktiga på att hålla så svårt sjuka patienter vid liv! (???) De har behandlat pappa som om han vore på spa och dom gör tester och forskar konstant för att finna anledningar och lösningar. Hade det 2008 inte varit för dessa människor så hade pappa inte klarat sig och jag och min familj hade garanterat legat på botten.
De är ärliga; de kan säga rätt ut att pappa Är väldigt sjuk och att de inte vet hur det kommer sluta, inga falska förfiningar om att det kommer gå prima, de är lugna, hanterar oss anhöriga så professionellt att vi känner oss trygga med att fortsätta vardagen, man kan ringa och prata med dem när som helst på dygnet, ja listan kan göras Lång!
De har gjort att blodförgiftningen/infektionen på hjärtklaffen har börjat försvinna, de har tagit ett steg bort från respiratorn och kunde häromdagen väcka honom så pass att de kunde kommunicera med honom.
All kärlek till dessa människor med andra ord!
Vänner har sagt till mig att jag verkar så stark mitt i allt det här. Jag tror att läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna är en av anledningarna till det!

Berätta eller inte?

Jag börjar se ett mönster bland mina inlägg; när jag skriver och vad jag skriver om. Det är antingen när jag är superglad och vill sprida min glädje eller så är jag fundersam, ledsen eller frustrerad och måste skriva av mig.
Det här inlägget skrivs tyvärr på grund av fundersamhet och ledsamhet.

Jag har tänkt varje dag i flera veckor nu. När ska man berätta om personliga tragiska händelser? När Vill andra veta och vilka bryr sig över huvud taget?
Många skriver direkt en statusuppdatering på Facebook eller lägger upp någon bild på Instagram och berättar om någon som har gått bort eller om någon man önskar bli frisk. Är det konstigt om man Inte gör det? Hur länge ska man vänta? Måste man liksom förbereda folk på sina egna problem?
Första gången jag var med om något traumatiskt så spred det sig fort och jag ville att folk skulle veta. Det kom så plötsligt och var nog därför rätt skönt att prata om det. Självklart var det lite jobbigt att gång på gång berätta samma historia med det gjorde att jag höll hoppet uppe och jag kände att folk brydde sig.
Det känns annorlunda nu. Det kom inte lika plötsligt och kändes inte lika illa. Nu är det plötsligt så dåligt att jag inte ser något ljus nånstans. Det har kommit till den punkt att jag måste skriva (vilket uppenbarligen är min grej i sånna här lägen).
Jag antar att jag valt att inte sprida "nyheten" på grund av att jag inte känt det nödvändigt, jag tyckte problemen inte hade med någon annan än de allra närmsta att göra. Nu har jag dock istället kommit till punkten där det känns som att jag Måste säga något.
Är det bättre att även människorna runt omkring är beredda på det värsta eller ska jag berätta när han redan är borta, om det sker? Jag tror inte jag klarar av det.

Du är redan min hjälte pappa. Men klarar du det här; blodförgiftning och en halvt fungerande hjärtklaff på det redan transplanterade hjärtat, nedsövd med både dialys och respirator, då är du starkare än de mest vältränade och biffiga männen i världen. Jag älskar dig! Bli Frisk!