De som räddade mig 2008

Klev upp ur sängen idag och fick upp flera flashbacks i huvudet. Blickar och minnen från 2008. Året då jag lärde mig så mycket om livet, om hur det är att vara med om något "som bara händer andra" och hur mycket man psykiskt kan tåla. Jag vet nu vad mycket jag kan tåla.
Jag minns hur ensam jag kände mig. Jag minns känslor som verkade som scener tagna ur en film. Jag kommer aldrig glömma. Något som jag också tänker på ibland är de människor som hjälpte och stöttade mig, just där och då, på plats, när jag var som mest ensam och inte visste vad jag skulle göra. Jag minns inte alla men busschauffören som sprang ut från sin buss där det satt flera passagerare, kvinnan som höll om mig och den som sprang och hämtade hjälp. Fantastiska människor som räddade våra liv. Om det gick så skulle jag söka upp dem och visa min tacksamhet.
Jag minns speciellt en person extra starkt. När jag togs från platsen sattes jag i ett rum, där fick jag träffa en präst. Jag vet inte vad jag tänkte när jag fick veta att jag skulle sitta tillsammans med en präst men jag kan tänka mig att jag tänkte ett väldigt skarpt "Nej..." eftersom att jag är en av de mest icke troende människorna på denna jord. Men det visade sig att han var en mer "normal" människa än en präst. Vi pratade om allt möjligt och det var så skönt. Han var en av dem som gav mig mest lärdom om att vara med om något sånt här allvarligt och jobbigt. Från honom har jag ett fysiskt bevis från den där dagen, ett minne som påminner mig om vad han lärde mig. Jag har det framför mig nu och det följer med mig överallt dit jag behöver en väska. Det är en lapp med de fyra Hållen som lyder såhär:

Håll om

Håll i

Håll Tyst

Håll ut

Det är fyra regler om hur man ska hantera en person i en krissituation. De är så enkla och alla borde få lära sig om dem. För många gör sådana fel i en krissituation. Självklart är det olika från situation till situation men de här fungerar, jag har själv fått erfara det. 

Håll om personen, en första försiktig kram som gör personen trygg på plats.

Håll i så länge som personen vill att man ska hålla. Någon form av kroppskontakt för att visa att den inte är ensam. En beröring som inte är jobbig utan en beröring som man känner räcker för att hålla personen lugn. Släpper man personen finns det en risk att det kommer en ensamhet som inte går att beskriva vidden av. Det är inte svårt att hålla en hand på en rygg eller i en hand. Måste du hämta något så ska du ta med dig den drabbade, lämna Aldrig denne ensam.

Håll tyst är precis som det låter. Bara knip igen och låt den drabbade prata och föra samtalen, om den vill prata över huvudtaget. Svara på frågorna som kanske ställs och följ med i samtalen som den drabbade för. Det är så onödigt att ställa frågor till någon drabbad om inte den bjuder in till det, vilket märks. Att sitta och fråga saker som "Hur känns det?" eller "Vill du berätta om vad som hände?" är så korkat så det finns inte på kartan. Vill personen prata om det så gör den det. Eller andra uttryck som vi använder så lätt när vi är med någon ledsen som rent av är farliga eller i alla fall det mest dumma man någonsin kan säga är till exempel "Det kommer gå bra ska du se" och "Jag kan tänka mig hur det måste kännas"... Det förstnämnda kan inge hopp som kanske kommer krossas och det är inget man vill utsätta denne för. Det sista uttrycket använder jag inte längre efter den där dagen, inte när det gäller något. Man kan Aldrig, ALDRIG, förstå hur någon känner sig. Man kanske också har varit med om när något hemskt drabbat någon nära men man är alltid ensam om känslor, hur saker känns. Man kan förstå att det är jobbigt, men aldrig hur det känns. Alla har varit med om när någon sagt så till en, ett den "förstår hur det känns", och jag tror att de flesta någon gång tänkt "Nej, du har ingen jävla aning..." så då får det helt motsatt effekt!

Håll ut är också som det låter. Bara vänta. Vänta till det händer något. Är den drabbade tyst och vill vara det i flera timmar så måste den få vara det och du får inte lämna personen så det är bara att hålla ut. Den kommer känna en sådan tacksamhet till dig efteråt så du anar inte.

Kvinnan Höll om mig på plats, jag kände henne inte men jag kunde inte känna mig mer trygg än så som jag gjorde då.

Sköterskan som höll i mina axlar när hon ledde mig till akuten och till det rummet som jag fick sitta i. Hela vägen. Hon gav mig något att äta och dricka, vilket också är väldigt viktigt och skönt kan jag lova. Hon väntade till prästen kom så jag inte någon gång var ensam.

Prästen höll tyst. Han hälsade på mig och berättade vem han var sen lät han mig prata. Vi kom in på samtal om skola, framtid, intressen. Jag bara förde ett samtal om vad som dök upp i huvudet, han lyssnade och pratade när han skulle och det fick mig att tänka på annat.

Han höll ut. Han fick som sagt lyssna på mig som pratade om allt mellan himmel och jord och satt kvar under hela tiden som även min mamma och bröder var där.

De hade inte kunnat göra mer för mig. Tack.

Självklart betydde och betyder mina vänners stöttande också oerhört mycket, speciellt åren 2008- 2009. <3