Kan allt bara kännas bra igen?

Lite småhemsk ledig dag idag... Igår var det tidigt jobb och resten av dagen, kvällen och natten tillbringade jag tillsammans med härliga vänner. Vad skulle jag göra om jag inte hade er? Dock så visade det sig verkligen i morse att jag absolut sovit för lite. När jag vaknade så tänkte jag att det skulle bli så skönt med en ledig dag med bara mys i soffan framför tvn och senare kanske hitta på något kul om jag hade ork men humöret rasade verkligen så fort jag kom innanför dörren. Jag kom på att jag snart ska flytta härifrån och att jag måste börja packa. Känslan som kom över mig var så hemsk. Jag har känt en form av frihet stundtals den senaste tiden och det har varit när jag varit med folk och gjort saker som jag annars inte brukar göra men så fort det dyker upp tankar om flytt och boende så får jag nästan ångest. Jag vill verkligen inte flytta från den här lägenheten! Och jag blir galen när jag vet att jag inte kan göra något åt det! Nu har det kommit till den delen då allt ska delas. Vem ska ta tvn? Vad gör vi med soffan som ingen vill ha? Hur ska alla grejer flyttas? Och det finns ingen tid! Och nu känner jag mig sådär jobbigt ensam igen. Jag skulle vilja ha den där underbara känslan som jag har när jag umgås med andra hela tiden. Jag är inte van vid ensamhet. Jag måste ha någon som får mig på bättre tankar.
Kan inte allt bara bli bra igen?

Min galna vecka...

Det känns som att den här veckan har varit helt sjuk. Sjukare än vanligt. Vad har hänt egentligen? Känns som att dagarna bara flutit ihop. Vad har jag gjort?

Måndag : Sista dagen på min långhelg hemma i Karlskoga. Mycket skön och avslappnad dag. Behövdes...

Tisdag : Tåg tillbaka till Norge 08.00 - 11.45. Tåg och gång hem till lägenheten 12.00 - ca 12.50. Jobb 14.30 - 23.30. 1 ½ timmes övertid för att kylrummet gav upp så vi var tvungna att flytta ut alla varor... Ja, vi var förbannade! Gick och la mig ca 01.00 och fick nog sova totalt 3 timmar.

Onsdag : Gick upp 04.40. Jobb 06.00 - 16.30. 3 ( 10 ½ timme) Varav 3 timmars övertid på ett helt annat ställe än det jag jobbar på.

Torsdag : Gick upp 03.40. Jobb 05.00 - 12.30 och om jag inte minns helt fel så var det rätt mycket stress. Tror inte jag sov så mycket heller.

Fredag : Gick upp 04.00. Jobb 06.00 - 13.30. KAOS! Hade tänkt att bara slappa hemma för att fira att jag skulle börja sent dagen efter men det blev en kväll hos some new friends istället. Kul men kände att jag hade kunnat somna på fläcken så jag var inte direkt social...

Idag : Gick upp 08.15. Jobb 10.30 - 19.00. Jobbade över 1 timme. KAOS igen! Kunde inte ta någon paus ens. Matlådan ligger kvar. Hur fan tänker de när de sätter 5 relativt färska eller väldigt färska att jobba och hålla igång allt under hela eftermiddagen och kvällen, ruschen, och att 3 av oss skulle gå samtidigt kl. 18.00 när vi stänger 19.30. 2 nya som ska jobba och stänga allt helt själva? Det kanske är svårt för en som inte jobbar där att förstå men det är typ 1000 grejer man ska göra samtidigt och speciellt när man stänger. Och självklart dyker det upp en massa problem, till exempel att det har blivit något helt galet med växeln så det fattas pengar i ena kassan...

Imorgon : Gå upp 03.40. Jobb 05.00 - 12.30 Förhoppningsvis! Tänker f*n inte jobba över imorgon... För imorgon ska det bli superfint väder och jag ska till tjärnen och grilla och spela volleyboll och bara mysa med härliga människor!

På måndag är jag ledig.


Och under veckan har det även varit en massa påfrestande med cykel-letande, säng-letande, flyttplanering och försök till reseplanering. Inget sova här inte! Kan man bara spola fram tiden lite...

Älskade stad

Då har jag varit i Karlskoga över helgen, ska åka tillbaka till Norge imorgon. Det har varit riktigt skönt den här gången, inget krångel med något utan det har bara varit avslappnande. Fick äntligen träffa flera av mina närmsta vänner och även en del ur släkten. Det finns så många jag skulle velat träffa men det är ju inte så lätt att göra allt under bara några dagar.
Nu både vill jag och vill jag inte åka tillbaka hem till Norge. Jag tycker om Norge för de jag lärt känna där, jobbet som är helt okej och för att jag har ett eget ställe att bo på. Men det tar emot att åka tillbaka när jag tänker på familjen och vännerna här, allt lugn, hur sjukt fint det är här, mycket varmare och just den där "hem-känslan". Att göra, se och höra allt som jag vuxit upp med, allt som varit Hem enda till jag flyttade. Nu kallar jag Jessheim för hem. Det är svårt!
När jag gick upp i morse så sken solen och när jag drog upp rullgardinen så möttes jag av den syn som jag vuxit upp med och jag kan verkligen stå och titta hur länge som helst. Trädgården, skogen, ladan och lite av sjön. Allt är grönt och blommar. Och allt är så lugnt! Det är flera hus runt omkring med barn och hela köret ändå så är det nästan helt stilla. När jag blir gammal ska jag köpa det här huset.
Senare så gick jag ner till sjön och jag tänker bara på vad som faktiskt finns i den här lilla staden. Det är en mysig stad tycker jag och den har allt jag vill ha, plus lite till. Många tänker inte på vad mycket det finns. Eller ja, jag tycker vi har mycket. Alla borde i all fall tycka att det är fint. Jag kan verkligen tänka mig att bo här när jag blir gammal.

Min älskade vy från sovrumsfönstret

Vad gör jag här?

Jag är hemma i Sverige den här helgen. Jag hade troligtvis inte varit det om det inte var för att min mormor fyllt 90.  Kanske låter lite tragiskt på ett vis, att jag troligtvis knappt hade tänkt tanken att åka hem men jag tror faktiskt att det hade varit så. Utan att jag tänkt på det så har Norge blivit Hem. Inte riktigt Hem men det känns just nu som att jag känner mig lite mer hemma där än i Sverige. Kanske för att jag bott i grannlandet i ett år nu. Och för att jag flyttat hemifrån, haft lägenhet som jag trivs väldigt bra i. Nu måste jag flytta ifrån den underbara men vad gör man åt det?

Jag var ute ikväll. Träffade många nära vänner som jag inte träffat på länge och jag skulle nästan göra vad som helst för att få träffa er oftare. Men under kvällen så dök det verkligen upp så många Men. Jag blev på något vis förtvivlad. Jag var där för så många år sedan och det dök upp så många minnen. Jag såg så många människor som jag såg där ute för så länge sedan och den enda tanken som dök upp var "Vad gör du här? Du borde vara någon annanstans och se något annat. Ragga upp någon du inte känner igen. Gör något annat." Det var verkligen frustrerande. Och hur trångt kan det bli på ett dansgolv egentligen?? Om några av alla såg någon annan del av världen kanske det inte skulle vara lika trångt... Jag vill verkligen inte vara elak, jag vet att jag låter elak men riktar det inte mot någon, men jag kände mig så annorlunda på något vis. Som att jag inte hörde dit. Jag har varit borta länge, sett så mycket nytt, att det blir konstigt att komma hem och se allt det bekanta. Men jag tror att mycket av alla dessa känslor beror på allt som har hänt den senaste tiden. Jag har känt mig som den mest ensamma människa i hela världen för att sen dras med på en massa roliga vägar, träffa nya människor och se saker som jag annars inte skulle fått se. Och nu när jag känner så, glädjen över att få vara med om något kul, och sen åka hem till Sverige för att plötsligt känna mig typ "utanför"... den känslan går knappt att beskriva.

Nu är klockan 04.45, jag väntar på att mina mackor som ligger i ugnen ska bli klara och sen tänker jag lägga mig i sängen och se på film tills jag somnar. Imorgon är en ny dag. Som man ska se på med positiva ögon. Eller nått. Japp! Punkt.

De som räddade mig 2008

Klev upp ur sängen idag och fick upp flera flashbacks i huvudet. Blickar och minnen från 2008. Året då jag lärde mig så mycket om livet, om hur det är att vara med om något "som bara händer andra" och hur mycket man psykiskt kan tåla. Jag vet nu vad mycket jag kan tåla.
Jag minns hur ensam jag kände mig. Jag minns känslor som verkade som scener tagna ur en film. Jag kommer aldrig glömma. Något som jag också tänker på ibland är de människor som hjälpte och stöttade mig, just där och då, på plats, när jag var som mest ensam och inte visste vad jag skulle göra. Jag minns inte alla men busschauffören som sprang ut från sin buss där det satt flera passagerare, kvinnan som höll om mig och den som sprang och hämtade hjälp. Fantastiska människor som räddade våra liv. Om det gick så skulle jag söka upp dem och visa min tacksamhet.
Jag minns speciellt en person extra starkt. När jag togs från platsen sattes jag i ett rum, där fick jag träffa en präst. Jag vet inte vad jag tänkte när jag fick veta att jag skulle sitta tillsammans med en präst men jag kan tänka mig att jag tänkte ett väldigt skarpt "Nej..." eftersom att jag är en av de mest icke troende människorna på denna jord. Men det visade sig att han var en mer "normal" människa än en präst. Vi pratade om allt möjligt och det var så skönt. Han var en av dem som gav mig mest lärdom om att vara med om något sånt här allvarligt och jobbigt. Från honom har jag ett fysiskt bevis från den där dagen, ett minne som påminner mig om vad han lärde mig. Jag har det framför mig nu och det följer med mig överallt dit jag behöver en väska. Det är en lapp med de fyra Hållen som lyder såhär:

Håll om

Håll i

Håll Tyst

Håll ut

Det är fyra regler om hur man ska hantera en person i en krissituation. De är så enkla och alla borde få lära sig om dem. För många gör sådana fel i en krissituation. Självklart är det olika från situation till situation men de här fungerar, jag har själv fått erfara det. 

Håll om personen, en första försiktig kram som gör personen trygg på plats.

Håll i så länge som personen vill att man ska hålla. Någon form av kroppskontakt för att visa att den inte är ensam. En beröring som inte är jobbig utan en beröring som man känner räcker för att hålla personen lugn. Släpper man personen finns det en risk att det kommer en ensamhet som inte går att beskriva vidden av. Det är inte svårt att hålla en hand på en rygg eller i en hand. Måste du hämta något så ska du ta med dig den drabbade, lämna Aldrig denne ensam.

Håll tyst är precis som det låter. Bara knip igen och låt den drabbade prata och föra samtalen, om den vill prata över huvudtaget. Svara på frågorna som kanske ställs och följ med i samtalen som den drabbade för. Det är så onödigt att ställa frågor till någon drabbad om inte den bjuder in till det, vilket märks. Att sitta och fråga saker som "Hur känns det?" eller "Vill du berätta om vad som hände?" är så korkat så det finns inte på kartan. Vill personen prata om det så gör den det. Eller andra uttryck som vi använder så lätt när vi är med någon ledsen som rent av är farliga eller i alla fall det mest dumma man någonsin kan säga är till exempel "Det kommer gå bra ska du se" och "Jag kan tänka mig hur det måste kännas"... Det förstnämnda kan inge hopp som kanske kommer krossas och det är inget man vill utsätta denne för. Det sista uttrycket använder jag inte längre efter den där dagen, inte när det gäller något. Man kan Aldrig, ALDRIG, förstå hur någon känner sig. Man kanske också har varit med om när något hemskt drabbat någon nära men man är alltid ensam om känslor, hur saker känns. Man kan förstå att det är jobbigt, men aldrig hur det känns. Alla har varit med om när någon sagt så till en, ett den "förstår hur det känns", och jag tror att de flesta någon gång tänkt "Nej, du har ingen jävla aning..." så då får det helt motsatt effekt!

Håll ut är också som det låter. Bara vänta. Vänta till det händer något. Är den drabbade tyst och vill vara det i flera timmar så måste den få vara det och du får inte lämna personen så det är bara att hålla ut. Den kommer känna en sådan tacksamhet till dig efteråt så du anar inte.

Kvinnan Höll om mig på plats, jag kände henne inte men jag kunde inte känna mig mer trygg än så som jag gjorde då.

Sköterskan som höll i mina axlar när hon ledde mig till akuten och till det rummet som jag fick sitta i. Hela vägen. Hon gav mig något att äta och dricka, vilket också är väldigt viktigt och skönt kan jag lova. Hon väntade till prästen kom så jag inte någon gång var ensam.

Prästen höll tyst. Han hälsade på mig och berättade vem han var sen lät han mig prata. Vi kom in på samtal om skola, framtid, intressen. Jag bara förde ett samtal om vad som dök upp i huvudet, han lyssnade och pratade när han skulle och det fick mig att tänka på annat.

Han höll ut. Han fick som sagt lyssna på mig som pratade om allt mellan himmel och jord och satt kvar under hela tiden som även min mamma och bröder var där.

De hade inte kunnat göra mer för mig. Tack.

Självklart betydde och betyder mina vänners stöttande också oerhört mycket, speciellt åren 2008- 2009. <3

Det som varit och det som är + lite shopping!

Det var ett tag sen jag skrev och det har varit för att jag inte orkat uppdatera den. Uppdatera er. Om jag hade gjort något inlägg så hade det bara varit ledsamt för ledsen har jag varit senaste tiden. Hade jag skrivit så hade det handlat om att jag nu helt plötsligt blivit singel och det har jag inte riktigt orkat berätta. Men nu känns det som att jag har kommit över det en del och kan därför börja skriva igen. Jag är gladare nu! Mycket på grund av allt som skett runt omkring mig den senaste tiden. Jobbet fungerar bra och jag trivs både med arbetet och med mina små kollegor, nya goa människor har dykt upp, gamla vänner som jag annars inte brukat prata med så mycket har jag fått kontakt med och planerar till och med resa med och sist men inte minst så tror jag att en del av mig kanske vill vara ensam trots allt.

För att dra en kort sammanfattning om nuläget så bor jag fortfarande i Norge, trivs men längtar ofta efter familjen och vännerna hemma, har suttit uppe och kollat på hockey mitt i natten flera nätter vilket är kul men lite jobbigt, jag kanske kommer plugga till hösten men vet inte ännu, pluggar jag inte så blir jag kvar i Norge i ett år till, vi har just nu väldigt tomt i kylskåpet och skulle behöva teleportera mig till Sverige för storhandling om det gick, snart kommer jag ta tåget hem för att fira min kära mormor som fyller 90 och just nu så sitter jag ute i solen och njuter!

I måndags blev det lunch på storsentret med en väldigt söt tjej som bor i världens mysigaste husvagn. :) Denna lunch ledde senare till shopping. En dag med 50 % på BikBok och utförsäljning på H&M. Ja vad gör man? Går dit och tittar? Går dit och köper? Jag köpte! Ni ska få se!

 

Vit trash top och kjol från BikBok 

Vitt kort linne från BikBok

Kort beige blus från H&M

Byxor i skinnimitation och top från H&M

 Orange top från Bik Bok, babygrönt linne från H&M, blå cardigan från H&M, silvrigt linne från Bik Bok och lite hårnålar och hårsnoddar (3 för 25:-) från Bik Bok.

Allt från den här dagen kostade 800, det skulle ha kostat det dubbla!

(Och jag har faktiskt knappt några roliga kläder som jag vill ha på mig...)

Fick dock inte nog. För på söndag blir det fest! (Ställs den in eller liknande så tänker jag aldrig mer gå utanför dörren!) och jag kände att min outfit inte var fullständig så det blev några snabba inköp idag med! 

*Fniss*

Beige jacka och väska från H&M!

Ooooooooooch! *Trumvirvel*

Tadaaa! Klackisar från Din Sko! *Happy face*

Så nu längtar jag efter helgen! Hoppas det dyker upp nått oväntat och spännande! Livet kanske kan bli normalt och roligt igen trots allt. :)