Fint men hemskt

Jag som tyckte farfars begravning var jobbig... Gårdagen var något av det värsta jag varit med om.

Igår hölls pappas begravning. Allt var jättefint och jag är så tacksam för alla som kom. Att så många från olika kretsar kom visar verkligen på hur och vem min pappa var. Jag är så stolt att vara hans dotter!
Men det var hemskt att sitta där! Mannen som talade under begravningen sa att vi skulle tänka på alla fina stunder vi haft med pappa men jag kunde bara tänka på att han låg där, några få meter ifrån mig, världens bästa pappa som jag över allt annat vill ha tillbaka.
Att lyssna på pappas favoritlåtar som sjöngs och spelades, att se och höra alla andra som grät, att läsa avskeden på blombanden och att bara se kistan rev ner allt som jag börjat bygga upp igen. Muren som raserades när han inte längre hörde mina ord, den hade börjat byggas upp men slets nu ner igen. Som att riva upp ett sår som börjat läka.
Min älskade pappa som alltid har funnits där är nu helt borta och jag kan inte sluta tänka på att denna vackra människa nu har gjorts till aska... Allt känns så absurt, så overkligt och fel!

Även om begravningen var jobbig så ville jag ändå inte gå när den var slut, jag ville liksom inte lämna honom.
Jag trodde att jag skulle känna någon form av lättnad när den var över, att idag känna att jag kan gå vidare, men det är lika hemskt idag och jag undrar hur lång tid det här kommer ta.
Jag kan lätt fortsätta vardagen som vanligt; träffa vänner, festa, plugga och allt annat som hör livet till men det som samtidigt snurrar i huvudet, saknaden, det kommer jag aldrig bli av med va?

Dire Straits - Sultans Of Swing, till min älskade pappa <3

Hysteri!

Det finns en risk att vissa kommer ogilla mig nu men det får jag ta.

Jag har nämligen funderat kring det jag skulle vilja kalla "kvinnokroppshysterin" som har pågått ett tag nu. Det kanske är fel att kalla det hysteri men jag hör eller ser något om det så gott som varje dag så lite hysteriskt är det väl ändå.
Ämnet i denna gigantiska diskussion handlar om att skönhetsidealet är fel och att kvinnor har rätt att vara kurviga och inte måste vara smala för att vara vackra. Jag tror ni förstår vilken diskussion jag menar då.
Tidigare har jag inte direkt reagerat på bilder som lagts ut på "den normala kvinnan" eller alla de protestartiklar och inlägg som skrivits och kommenterats. Jag antar att jag bara hållit med och inget mer med det. Men ju mer jag läst desto mer har jag funderat och plötsligt, idag, så kände jag mig träffad!
Jag läste nämligen kommentarerna som skrivits till en artikel om en offentlig person som tagit ställning mot "det smala idealet" och varit naken i en musikvideo (jag tror flera vet vem). Jättebra att en känd person gör en så tydlig protest, absolut! Men! I kommentarerna så skrevs det övervägande sådant här:

"A women without a belly is like a bed without a pillow!" 
"Var stolt över din fina kvinnliga kropp" 
"Du har en kropp som ser sund och frisk ut." 
"***** - du är ett lysande exempel på hur en tjej ska se ut. Tjejer ska ha former" 
"Kvinnor ska ha former för att då finns de mer att älska och ta i. En kvinna som har former är vacker!" 

Jahaja! Jag anser mig själv vara smal, rätt vältränad, ganska rak kroppsform, inte mycket till höfter, inga stora bröst, lite rumpa och lår "att ta i" kanske men långt ifrån mycket.

Är jag lite av det ideal som folk nu verkar hata?
Meningen med denna kroppsdiskussion var väl att alla är lika vackra? 
Varför verkar det plötsligt dåligt med att vara smal?

Allt hackande på det alla kallar ideal som förekommer i media och inom modebranschen börjar spåra ur enligt mig. Vi har själva valt att kalla detta för ideal! Människan, VI, är lättmanipulerade och har hjälpt till att forma detta "ideal". Kanske är det bara jag som tycker så, vad vet jag...
Det mode som skapas och visas upp genom pinnsmala kvinnor är enligt mig en konstform. Denna konstform är utformad såhär och modellerna som är med har valt att gå med på det.
Men Ingenting säger att nya konstformer inte kan uppstå! Varför inte skapa en ny form där detta konstnärliga mode visas upp i större storlekar? 
Undrar hur de där smala modellerna känner sig när folk nu menar att de är för smala och att man ska ha former för att vara vacker? Antingen bryr de sig inte, vilket betyder att alla andra inte borde bry sig heller, eller så är det ledsna, vilket i sin tur måste betyda att denna diskussion har fått omvänd effekt, eller?

Förresten, vart är diskussionen kring det manliga idealet? Har jag missat det eller har det helt enkelt aldrig lagts energi på? Jämställdhet var det ja...not.

Obeskrivligt tomt

Jag tror att pappa älskade sommaren. Kanske inte just för värmen utan främst för ljuset. Han tyckte inte om gardiner för de skymde för himlen och ljuset. Det skulle vara ljust och kännas varmt. Han kunde sitta länge i ett vindstilla hörn på altanen och bara njuta av vårens första värme, njuta av tjusningen att berätta om vilka fågelarter vi hörde och njuta av tystnaden där emellan.Det spelade ingen roll om altanen var täckt med snö, han ville bara fånga varje solstråle.
Efter sin hjärtinfarkt och hjärttransplantation 2008-2009 så blev pappa en livsnjutare, vilket vi andra i familjen insett nu i efterhand. Han lagade alltid fin och speciell mat, provade nytt, köpte nya teknikprylar, började bry sig om kläder och bytte till en mer färgglad stil och framför allt: ställde upp för alla, visade stor kärlek för oss barn och barnbarn och kämpade för att hålla ihop familjen. Vi visste alla att oddsen för att han skulle få ett normallångt liv var mycket låga men transplantationen gav honom i alla fall 6 fina år till.

Drygt två veckor har gått och jag har aldrig mått så konstigt i hela mitt liv.
Allt är liksom som vanligt men samtidigt mår jag illa av saknad. Ibland glömmer jag bort allt och beter mig precis som alltid men så dyker det upp något som drar mig tillbaka. Jag har inte vant mig vid att han är borta, och jag undrar när eller om jag kommer göra det.
När jag åker hem till huset så kan jag ibland förvänta mig att han ska stå vid datorn i köket eller pyssla ute i garaget. Ibland tror jag att jag fortfarande kan ringa. Känslan som uppstår när jag sekunden senare kommer på att jag inte kan det är obeskrivlig.
Tittar jag på soffan så ser jag inte hela soffan utan hörnet där han brukade ligga. Ser jag bilen så ser jag honom köra den. Ser jag datorn inne på kontoret så ser jag stolen han satt i.
Jag trodde inte det skulle bli såhär jobbigt. Allt är så jävla orättvist!

Det här inlägget är skrivet under flera dagar. Det gick liksom inte att skriva klart. Stycke ett och två är helt olika dagar med helt olika känslor. Det är så jag fungerar just nu. Jag pendlar mellan glädje och sorg, förståelse och förtvivlan...
Det enda som är genomgående under mina dagar är en önskan:
Jag önskar att jag kunde få tala med pappa en sista gång.