Det spelar inte så stor roll vad drömmen innehöll men i stora drag var det någon form av "icke-sportslig" tävling och hela min släkt var hemma hos min familj. Det var inget speciellt med det men det jag framför allt minns och har funderat över är att min pappa och farmor och farfar var där, högst levande men ändå inte.
Som många vet lever inte min pappa längre och inte heller farmor, farfar och morfar.
I drömmen skulle jag gå och lägga mig och skulle därför säga hejdå till alla, helt normalt, men när jag kramar om min farfar så säger jag att jag saknar honom, att jag önskar att de alla kunde komma tillbaka, att de behövs. Farfar svarar då att de alltid finns där men att vi inte kan se dem, att de visar sig ibland på vissa högtider och tillställningar.
Jag har till och från tänkt på det han sa. Tänk om det faktiskt skulle vara så?
Jag har aldrig trott och tror fortfarande inte på något liv efter detta eller på något "övernaturligt". Pappa är borta, hans aska är utspridd någonstans och han går inte att få tillbaka. Trots att jag vet detta så kan jag ändå ibland "se" honom framför mig, på något vis "känna" hans närvaro. Jag menar inte nu att jag faktiskt känner av, eller tror, att någon form av ande svävar runt här, slår i dörrar och sitter på sängkanten utan detta är helt och hållet i mitt huvud. Men tanken kan väl inte vara fel att ha?
Ibland kan jag tänka tanken "nu är det fan dags att komma över allt, han är borta, dags att gå vidare", men jag känner nu att jag/man måste inte "komma över allt". Varför ska man det? Varför glömma?
Att på något vis känna att de fortfarande finns där, att de står vid ens sida, det är en trygghet. En trygghet som bara De kunde ge när de levde, en trygghet som vi gärna vill ha tillbaka. Det är väl bättre att minnas och ta till vara på den tryggheten, även om den fysiskt inte kan ges, istället för att bara glömma.
Att tänka att pappa ser mig, att han stöttar och tror på mig, den tanken kommer jag nog inte släppa. Jag behöver den.
