Valfri rubrik!

Nu ska jag skrämmas lite.
När vi kvinnor fyller 23 år så blir vi kallade till sjukan för att ta prover för livmoderhalscancer. Detta innebär bland annat att vi måste kravla upp halvnakna i en stol som är otroligt otillfredsställande! Innan jag mötte en sådan stol för första gången så trodde jag att man i alla fall fick täcka sig med någon form av "filt" men så är inte fallet. Utan man får klä av sig (de nedre delarna) bakom ett draperi och sen är det bara att kasta sig ut! Fri som en fågel med luft under vingarna, så att säga! Efter det går det från luftigt till vidöppet vinddrag...

*pet pet* *lirk lirk* - "Nu kommer det kännas som lite mensvärk". (Jo tack!)

Efter detta förnedrande möte så får vi vänta på ett brev med provsvar och det är gällande detta jag är på väg.
När jag fick mitt svar så stod det något i stil med: "Vi kunde finna förändringar i dina prover och du kommer därför bli kallad på återbesök om ca ett halvår. Tänk på att detta inte behöver betyda att du har cancer". Alltså... man gör det... man tänker direkt JAG HAR CANCER!!!!! VARFÖR SKA JAG VÄNTA ETT HALVÅÅÅÅR?!?! Ja jag tänkte så i alla fall...

Och så idag var jag på återbesök! Sing halleluja! Sing haalleluja! NOT!
Ensam... bräcklig... och på darriga beeen tog jag mig till vårdcentralen... *tänk TV-röst 1950*

Nej men allt gick Bra! Och det är det Här jag vill komma till med detta inlägg. Jag fick en förklaring. Hon kunde med säkerhet säga att jag inte har cancer. Enligt henne är det ca 15 pers i veckan som gör återbesök och det är inte många som efter återbesöket måste undersökas närmare. Och om det skulle vara så att man måste bli undersökt igen så har man fortfarande Inte cancer. De där "förändringarna" kan vara något yttepytte som är Långt ifrån att kallas cancer. Och skulle något behöva tas bort så är det som att ta bort en liten leverfläck.

Kunde inte det ha stått i brevet??

Men nu vet ni! :D Ni behöver inte oroa er om ni också får Brevet! ^^


Till sist. En vän sa till mig idag att jag alltid skriver med en ledsam underton i mina inlägg. Så sant! Tänkte därför att jag skulle försöka göra det motsatta idag meeen...jag vet inte om jag lyckades?

De finns alltid med oss, om vi vill

I natt hade jag en dröm. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här var speciell.
Det spelar inte så stor roll vad drömmen innehöll men i stora drag var det någon form av "icke-sportslig" tävling och hela min släkt var hemma hos min familj. Det var inget speciellt med det men det jag framför allt minns och har funderat över är att min pappa och farmor och farfar var där, högst levande men ändå inte.
Som många vet lever inte min pappa längre och inte heller farmor, farfar och morfar.

I drömmen skulle jag gå och lägga mig och skulle därför säga hejdå till alla, helt normalt, men när jag kramar om min farfar så säger jag att jag saknar honom, att jag önskar att de alla kunde komma tillbaka, att de behövs. Farfar svarar då att de alltid finns där men att vi inte kan se dem, att de visar sig ibland på vissa högtider och tillställningar.

Jag har till och från tänkt på det han sa. Tänk om det faktiskt skulle vara så?
Jag har aldrig trott och tror fortfarande inte på något liv efter detta eller på något "övernaturligt". Pappa är borta, hans aska är utspridd någonstans och han går inte att få tillbaka. Trots att jag vet detta så kan jag ändå ibland "se" honom framför mig, på något vis "känna" hans närvaro. Jag menar inte nu att jag faktiskt känner av, eller tror, att någon form av ande svävar runt här, slår i dörrar och sitter på sängkanten utan detta är helt och hållet i mitt huvud. Men tanken kan väl inte vara fel att ha?

Ibland kan jag tänka tanken "nu är det fan dags att komma över allt, han är borta, dags att gå vidare", men jag känner nu att jag/man måste inte "komma över allt". Varför ska man det? Varför glömma?

Att på något vis känna att de fortfarande finns där, att de står vid ens sida, det är en trygghet. En trygghet som bara De kunde ge när de levde, en trygghet som vi gärna vill ha tillbaka. Det är väl bättre att minnas och ta till vara på den tryggheten, även om den fysiskt inte kan ges, istället för att bara glömma.

Att tänka att pappa ser mig, att han stöttar och tror på mig, den tanken kommer jag nog inte släppa. Jag behöver den.

Nu har det fan spårat ur

Människor med (enligt mig) skumma värderingar har alltid funnits men nu har det fan nått någon form av bristningsgräns. Man verkligen bländas av all IDIOTI! Och det gäller inte bara en sak utan det handlar fan om Allt! Det förekommer så Otroligt Onödiga diskussioner kring ja, fan Allt, bara några exempel:

invandrare och rasism,

 homosexualitet och annat som inte hör till heterosexualiteten, 

Ordet "Hen"

feminism, 

Våldtäkter (!?!?),

 ekonomiska förhållanden,

 människors tränings- och matrutiner,

 ja man debatterar om kroppsbehåring!!! 

(Lägg märke till att jag hittills använt ovanligt många versaler än vanligt, det betyder att jag är upprörd).

Jag kan inte skriva om alla dessa ämnen i ett och samma inlägg, ingen orkar läsa det, tyvärr... Men fan, när ska folk få tillbaka sitt förnuft?! De ovanstående exemplen är absolut intressanta diskussionsämnen (vissa känns dock Jävligt onödiga att ens ta upp; Kroppshår??? Våldtäkter???)

Hur "klyftiga" låter de här reaktionerna?:

1. En butiksägare i en ort med många invandrare väljer att ha varuskyltarna på både svenska och arabiska.
Reaktion: Folk attackerar invandrarna...
HUR kan detta vara invandrarnas "fel"? Skrev dom skyltarna? Hur kan man ens tycka att det är FEL?!?!?! Vi Vill väl att de ska integreras i samhället?? För detta är ett jäkligt bra sätt för många att lära sig det svenska språket på.
http://viralt.aftonbladet.se/ica-butiken-borjar-med-arabiska-skyltar/

2. Ordet "Hen" har börjat användas.
Reaktion: Rena rama katastrofen för många...
Nya ord uppkommer hela tiden; varje år uppdateras den svenska nationalencyklopedin. Hen är tänkt som ett könsneutralt ord. Två tänkta användningsområden är exempelvis för de människor som inte känner sig som varken kvinna eller man eller i nyhets- och andra former av artiklar då det inte finns en anledning att skriva ut kön (+ att skriva ut kön även kan, sjukt nog, förvrida tolkningen av innehållet).

3. En grupp har anmälts för gruppvåldtäkt av en person.
Reaktion: "Personen (hen) var säkert med på det", "Hen hade för utmanande kläder", "Det är dags att lära kvinnor självförsvar".
Okej... Varför skulle hen anmäla om hen varit med på det? Hen ska kunna ha vilka kläder som helst på sig. Självförsvar... vi ska inte lära våra barn hur man behandlar andra och att det är fel med våldtäkt istället?

Detta är bara några exempel på hur det kan låta i våra kommentarsfält och stå i debattartiklar. Jag ska tillägga att jag inte har några precisa källor till de uttryck och reaktioner jag använt osv (förutom den första, se länk) men jag tror ändå att ni känner igen er från egna erfarenheter.

Snälla, var de goda medmänniskorna som alla menar att ni är, på riktigt! Hacka inte på andra som inte har exakt samma liv och härkomst, var inte rädda för lite nytt och för fan, innan ni skriver att någon borde raka sig under armarna, flytta tillbaka till ett krig eller sluta kämpa för jämställdhet - knip igen och kom på nått vettigt att göra som att ta hand om era familjer eller styra upp era egna liv!

Hellre en status om dagens frukost, lunch och middag än en jävla kommentar om andra människors "fel" och "brister"!

Mitt livs värsta år

Vaknade förut och började tänka på året som varit, av någon anledning så tycker vi om att göra det runt nyår; påminna oss om vad som varit bra och framför allt vad som varit dåligt.

2014 kunde ha blivit ett riktigt bra år! I stora drag kunde jag smärtfritt ha läst pedagogik under våren, umgåtts med min far och farbror som kom hem till Sverige i några månader, glatt börjat på universitetet på hösten och med lätthet tagit mig igenom första kursen under vintern. Istället för detta ideal så var pedagogikkursen inte alls så intressant, min pappa blev sjuk och i och med det blev inte farbrors besök så värst kul. I juli försvann pappa <3 och då trodde jag att det inte kunde bli värre. Men begravning, egendomligt kasst humör, en trist skolstart, en ensamhet utan like, människor som, metaforiskt sett, "fimpade mig som en utbrunnen cigg" och ett hagel av arbete i skolan gjorde året till det sämsta i mitt liv.

Det där med att stå i en massa skit och säga "nu kan det bara bli bättre" är bara skitsnack, det kan jag skriva under på! Men sådär! Nu har jag tyckt lite synd om mig själv en stund, dags att "tänka framåt"!

Jag hoppas alla får ett bra 2015 med många önskningar uppfyllda!
Värna om era närmsta och det trygga men var öppna för förnyelse och äventyr!


Även om det varit mycket dystert så fanns det ändå några ljusglimtar under 2014. Bjuder på några bilder tänkte jag och jag hoppas det går bra för vederbörande.^^

 

 

<3 <3