Bränd eller finne på näsan?

Var med blandade känslor hos handkirurgen i Örebro idag! Kände bland annat att det skulle bli skönt att träffa en specialist men jag var samtidigt rädd att jag plötsligt skulle ligga på ett operationsbord... ofta det skulle hända men ändå!
När jag satt i väntrummet började jag dock fundera över helt andra saker.
Bredvid mig satt nämligen en brännskadad man. Han hade som en ansiktsmask av bränt, ärrigt skinn och förutom något område på ena armen så var armarna helt förstörda. Han såg knappt ut att ha några ögonlock, halva näsan var borta och fingrarna var långt ifrån normala. Jag började då tänka på hur mycket man gnäller! En finne på näsan är en katastrof och vi ska inte tala om påsarna under ögonen! Mannen bredvid mig har med största sannolikhet brunnit. Brunnit! Tänk att först utstå den smärtan för att sedan i resten av sitt liv ha en vanställd spegelbild. Så en leverfläck på "fel" ställe eller ett litet ytligt blodkärl på låret borde kanske inte gnällas över? Jag kände hur jag liksom bara ville rinna ner från stolen och kräla längs med väggen och ut därifrån. För där satt jag med ett fånigt pekfinger som skulle undersökas... Jag skämdes! Skämdes över att jag gnäller över futtiga problem och framför allt att min första reaktion när jag såg honom var skräck. Jag kunde ha satt mig bredvid honom men valde att sitta närmre paret som satt och myste. Men vad gör man...? Antar att det var en sån där vanlig dum "mänsklig" reaktion... Jag trodde att jag stod ut från mängden men jag är uppenbarligen lika rädd och mesig som de flesta andra.

Hur det gick för mig annars? Jaa, eftersom att mitt finger jävlas främst under de kalla månaderna och när det är ansträngt så var jag "för bra" nu för att läkaren skulle kunna göra nått, såklart. Så jag ska ringa om ett halvår när jag har riktigt ont igen! Ja ja, jag är redan stammis på USÖ så det går bra.

Nu har även pappa fått komma tillbaka till Örebro! Håller alla tummar och tår för att Sahlgrenska inte släppte iväg honom för tidigt... Men det är i alla fall skönt att ha honom på lite kortare avstånd. <3

Sveriges änglar!

Ja jag tror jag har hittat dem; Sveriges mest underbara och professionella människor. De har gett mig hopp om mänskligheten!
De är få och finns i staden Göteborg, staden som jag annars har väldigt svårt för på grund av tidigare erfarenheter. Men där är de! De är inte många men de gör ett så fantastiskt jobb!
Vart de gömmer sig? På enheten Thorax, Thoraxintensivvårdsavdelningen (TIVA) på Sahlgrenska sjukhuset! Där ligger pappa som ni troligtvis förstår och jag är SÅ glad för att han gör det!
Jag FATTAR INTE hur de kan vara så sjukt duktiga på att hålla så svårt sjuka patienter vid liv! (???) De har behandlat pappa som om han vore på spa och dom gör tester och forskar konstant för att finna anledningar och lösningar. Hade det 2008 inte varit för dessa människor så hade pappa inte klarat sig och jag och min familj hade garanterat legat på botten.
De är ärliga; de kan säga rätt ut att pappa Är väldigt sjuk och att de inte vet hur det kommer sluta, inga falska förfiningar om att det kommer gå prima, de är lugna, hanterar oss anhöriga så professionellt att vi känner oss trygga med att fortsätta vardagen, man kan ringa och prata med dem när som helst på dygnet, ja listan kan göras Lång!
De har gjort att blodförgiftningen/infektionen på hjärtklaffen har börjat försvinna, de har tagit ett steg bort från respiratorn och kunde häromdagen väcka honom så pass att de kunde kommunicera med honom.
All kärlek till dessa människor med andra ord!
Vänner har sagt till mig att jag verkar så stark mitt i allt det här. Jag tror att läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna är en av anledningarna till det!

Berätta eller inte?

Jag börjar se ett mönster bland mina inlägg; när jag skriver och vad jag skriver om. Det är antingen när jag är superglad och vill sprida min glädje eller så är jag fundersam, ledsen eller frustrerad och måste skriva av mig.
Det här inlägget skrivs tyvärr på grund av fundersamhet och ledsamhet.

Jag har tänkt varje dag i flera veckor nu. När ska man berätta om personliga tragiska händelser? När Vill andra veta och vilka bryr sig över huvud taget?
Många skriver direkt en statusuppdatering på Facebook eller lägger upp någon bild på Instagram och berättar om någon som har gått bort eller om någon man önskar bli frisk. Är det konstigt om man Inte gör det? Hur länge ska man vänta? Måste man liksom förbereda folk på sina egna problem?
Första gången jag var med om något traumatiskt så spred det sig fort och jag ville att folk skulle veta. Det kom så plötsligt och var nog därför rätt skönt att prata om det. Självklart var det lite jobbigt att gång på gång berätta samma historia med det gjorde att jag höll hoppet uppe och jag kände att folk brydde sig.
Det känns annorlunda nu. Det kom inte lika plötsligt och kändes inte lika illa. Nu är det plötsligt så dåligt att jag inte ser något ljus nånstans. Det har kommit till den punkt att jag måste skriva (vilket uppenbarligen är min grej i sånna här lägen).
Jag antar att jag valt att inte sprida "nyheten" på grund av att jag inte känt det nödvändigt, jag tyckte problemen inte hade med någon annan än de allra närmsta att göra. Nu har jag dock istället kommit till punkten där det känns som att jag Måste säga något.
Är det bättre att även människorna runt omkring är beredda på det värsta eller ska jag berätta när han redan är borta, om det sker? Jag tror inte jag klarar av det.

Du är redan min hjälte pappa. Men klarar du det här; blodförgiftning och en halvt fungerande hjärtklaff på det redan transplanterade hjärtat, nedsövd med både dialys och respirator, då är du starkare än de mest vältränade och biffiga männen i världen. Jag älskar dig! Bli Frisk!